sleeper...

Det yttre kan man se. Man ser dina kläder, ditt smink, din mask, din personlighet och i vissa fall ditt riktiga jag. Men de du släpper in innanför masken är de som du aldrig glömmer eller ibland aldrig vara utan. Mitt hjärta. Mitt hjärta som man brukar säga pumpar i isvatten för att jag har svårt att känna saker. Hur jag inte kan känna vissa känslor. Men det finns dessa som nått mig. och som har en plats där. en som har en stor plats i mitt hjärta. hon som jag alltid messar, ringer eller träffar varje dag. hon vars bokstav jag bär runt halsen. Hon som alltid finns där när jag är ledsen eller glad. hon som man kan träffa bara för att ses och bara vara. hon du kan dela den där bekväma tystnaden med när du bland vissa andra kanske finner det lämpligast med kallprat. Hur klyshigt och töntigt detta än låter fyller hon mitt hjärta med harmoni och glädje. Hon som älskar och förlåter. hon som delar en ovillkorlig kärlek med mig. Jag älskar dig. Mina känslor för din avgång mot Indien har varit dagars processer sedan jag vinkade av dig på flygplatsen på lördag morgonen. Jag vet att du kommer tillbaka och jag vet att vi fortfarande kommer vara vänner men jag står inte ut med tanken av att du blir borta i ett halvår. att det inte finns någon att ta en promenad med varje kväll tär på mig. de senaste dagarna har jag knappt levt. Inte tagit itu med något. bara varit allmänt depp.
orkar inte. Orkar inte vara något. orkar inte göra något. du är exakt där du ska vara just nu men jag är bara ledsen att det är hos mig. Älskar dig. Jag saknar dig. Bara 5 månader och 28 dagar återstår. Peace

dimma

håller på att skriva en uppsats om en 400sidors lång bok. Jag har läst 132 sidor och uppsatsen ska in imorn kl fyra. att bli klar med uppsatsen är inte ett problem utan det som tar upp min uppmärksamhet. Jag kan inte få ut dessa bilder och ilska ur minnet. Min frustration tar död på mig. Jag kan inte koncentrera mig. känslan är kvar och den dödar mig. det går inte att bearbeta eller reda ut. den finns bara där och den är mycket mer än 400 sidor.

the stoplights are swaying and I can't find my way home...

Jag har sagt detta förr, för att jag redan levt mina dagar. för var dag som går kommer det upp minnen som jag långt ifrån saknar.
Stockholm har än en gång lyckats förvåna mig, trots min bekantskap med händelsen. du kanske vart med om allting förr. de där kvällarna då du bara vill försvinna. försöka hitta en ickeexisterande tillvaro, att hitta en icketid. försöka att helt enkelt inte finnas.
Det är sent och du är med annat folk. allt är nytt och främmande. det är inte läge att vara du. Idag måste du sätta på dig skalet och vara någon annan. det är en sån där kväll då du är i behov av något. något ovanligt. något du inte gör så ofta.
det spelar ingen roll hur mycket smink du bär, eller vilka kläder du har på dig. det spelar ingen roll hur mycket du röker eller dricker för att hålla dig sysselsatt med någonting. de som ser dig gör det. du syns. för du kan inte undanhålla dig din egna existens för det kommer naturligt bortom din egen makt. och på så sätt ser dom det oxå.
Så trots det låga promillet i blodet, osäkran och utanförskapet. Gav jag inte vika när jag hamnade i en gränd på söder med de jag trodde var gjorda av stål. de som strålar av självsäkran. de som inte behöver tänka efter två gånger innan de öppnar munnen. de som känner att de har allt de behöver och inga fler mål att uppnå. de som lever i "det kan inte bli bättre än så här".
jag gav inte vika när han tog upp den där skiten och började. är man verkligen lycklig när man tar något en gång i veckan?
Nej jag gav inte vika hur ohärdig frestelsen än var. Jag sa ingenting. det fanns ingenting att göra förrutom att tacka nej. de gamla minnena som kom upp i tankarna vid tillfället gjorde mig förbannad. men jag återgick till att försvinna. komma på andra tankar och ignorera. vara olycklig och ledsen. skål.

tystnaden är det största sveket

Jag har något vackert på gång. Något jag har starka känslor för. Min egen passion inkluderas med dem jag beundrar. tatueringar i sig har jag oftast funnit onödiga och något som jag inte kännt något behov av att göra. Men efter att min idol passerade för lite mer än två år sedan kunde inte en tatuering vara något annat än perfekt. efter flera olika spekulationer i två år har jag nu fått en grund på Vad det är jag vill göra. Jag vill göra den på ankeln och den kommer representera min passion och de personer jag beundrar. Ett notblad som representerar musiken och mig själv med en G-klav som förenar och bestämmer det kommande kompet. G-klaven bestämmer och förenar. Under allt för lång tid har jag inte fått bestämma och har lätt dragits med strömmen och påverkats av människor både på bra och dåliga sätt. Grundskolan var den jobbigaste perioden i mitt liv. osäkerhet var en del av mig vardag. inget varade för evigt. inget var preliminärt. inget var äkta. Det jag har idag är äkta. Det är jag. jag har underbara människor i min omgivning och jag lever. förut brukade jag göra allt som stod i min makt för att känna mig levande. idag är jag säker.
tatueringen kommer avslutas med ett citat från låten speechless: "gone is the grace for expressions of passion". detta är för att det är det absolut vackraste jag hört. citatet har jag dock nu börjat tvivla på men jag ska spekulera vidare! förhoppningsvis har jag lyckats övertala mina föräldrar till detta innan året är slut i alla fall...

RSS 2.0