the stoplights are swaying and I can't find my way home...
Jag har sagt detta förr, för att jag redan levt mina dagar. för var dag som går kommer det upp minnen som jag långt ifrån saknar.
Stockholm har än en gång lyckats förvåna mig, trots min bekantskap med händelsen. du kanske vart med om allting förr. de där kvällarna då du bara vill försvinna. försöka hitta en ickeexisterande tillvaro, att hitta en icketid. försöka att helt enkelt inte finnas.
Det är sent och du är med annat folk. allt är nytt och främmande. det är inte läge att vara du. Idag måste du sätta på dig skalet och vara någon annan. det är en sån där kväll då du är i behov av något. något ovanligt. något du inte gör så ofta.
det spelar ingen roll hur mycket smink du bär, eller vilka kläder du har på dig. det spelar ingen roll hur mycket du röker eller dricker för att hålla dig sysselsatt med någonting. de som ser dig gör det. du syns. för du kan inte undanhålla dig din egna existens för det kommer naturligt bortom din egen makt. och på så sätt ser dom det oxå.
Så trots det låga promillet i blodet, osäkran och utanförskapet. Gav jag inte vika när jag hamnade i en gränd på söder med de jag trodde var gjorda av stål. de som strålar av självsäkran. de som inte behöver tänka efter två gånger innan de öppnar munnen. de som känner att de har allt de behöver och inga fler mål att uppnå. de som lever i "det kan inte bli bättre än så här".
jag gav inte vika när han tog upp den där skiten och började. är man verkligen lycklig när man tar något en gång i veckan?
Nej jag gav inte vika hur ohärdig frestelsen än var. Jag sa ingenting. det fanns ingenting att göra förrutom att tacka nej. de gamla minnena som kom upp i tankarna vid tillfället gjorde mig förbannad. men jag återgick till att försvinna. komma på andra tankar och ignorera. vara olycklig och ledsen. skål.
Kommentarer
Trackback
