hopespringseternal

Efterförhållandeperioden är en period som är jobbig för varje individ att uthärda.. Även om lättnaden över att det är slut kan vara lika jobbig som sorgen över det. Varje förhållande börjar alltid med "kan vi prata" och slutar med "vi måste prata"... Jag hatar att detta är ett faktum som jag är medveten om... Varför? Hur svårt är det egentligen att inte lyckas fucka upp allting hela fucking tiden? Det finns inget värre än att ständigt höra det där ekot... Det hödljudda jävla äcklet att ljud och ord som talar för att jag är en idiot som släppt iväg det bästa som någonsin hänt mig. Det tynger mitt så kallade hjärta och jag känner sorg och saknad.. The fire in my heart is out. Jags tänger här med mitt hjärta för evigt.

Det har gått över en vecka och läget är fortfarande det samma. De som säger att saker går över med tiden vet ingenting. Det är inte tiden som läker alla sår utan tiden gör bara minnena allt vagare. Mycket har glömts bort men när man minst anar det kan man skymta något i närvaron som påminner om de minnen man glömt. ständigt påminns man av det man tidigare glömt. Min vardag var min största bekvämlighet förut. De där tysta stunderna man brukade ha för sig själv. Det hemliga singelbeteendet som man nu glömt bort för att varje gång en fri lucka om eget självreflekterande uppstår, finns han där. Min vardag suger ur mig liv. Det kväver mig. sysselsättning är ett måste för att slippa tvingas ta tag i verkligheten. Jag hatar min verklighet. Jag är sårad. Jag kommer vara det ett tag och för det är man. tanken på att det någonsin kommer finnas någon annan som kommer få mitt hjärta finns inte just nu. detta för att jag aldrig riktigt haft något. Han delade med sig av sitt hjärta vars storlek jag finner omöjlig att få plats i hans bröstkorg, till mig. Blod som tidigare pumpat i isvatten värmdes upp och gjorde mig varm och sårbar. Och det var ingen annan än jag. som alltid. som försatt mig i detta helvetet.

det har gått över en vecka.. Jag har börjat glömma hur han luktar och hans leende som jag tog ifrån honom ett tag. känslan att stryka honom bakom nacken och klia hans rygg, hans skratt som alltid kom direkt från magen, skrattet som var så äkta och leendet likaså. "jag hoppas du kommer över mig samma stund som du stiger på tåget hem". Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte riktigt vad jag hoppas för mig. Jag vill vara ledsen. ett sex-månaders långt förhållande tar inte mindre än en vecka att dö.

Let me know...