Ett ord, ett ansikte och ett svek.
Som Tarzan sade när han var uppe i sitt träd och stirrade ut i djungeln. sitt hem. Mitt i toma intet. "jag är så förvirrad". för mycket hade hänt Tarzan på en och samma gång vad gällande information och allt bajs som flöt upp till ytan. Jag sympatiserar med Tarzan. Jag känner som du. Jag är också förvirrad.
Jag brukade hurra när mina medmänniskor handlar kallblodigt. Jag brukar säga till syrran att jag har skapat ett monster. Men sanningen är att det som jag vill få bort från mitt liv är det som egentligen begraver mig. Det jag håller innerst inne: Sympati, känslor, svaghet. Det jag gång på gång försöker stöta bort från mig är helt enkelt mänsklighet. Mänsklighet ligger i vår natur vilket jag har finner så svårt att acceptera.
Kan det vara så att du byggde upp ett skal för att jag också bär ett? Är jag verkligen såhär på insidan? är verkligen människan såhär svag?
"jag är så förvirrad". Jag är verkligen det.
Kommentarer
Trackback
