en besvikelse är alltid en shock även om den är garanterad.
Något nytt har hänt. Jag har blivit belyst om något som är främmande för mig. Det är i sådana här situationer som ens föreställning om hur det skulle kännas att få den i röven bli verkligt. Det enda som fattades var att det hände för att jag skulle bli helt messed up.
Jag har sjunkit under min nivå. Jag ångrar aldrig någonting jag gjort för jag skulle aldrig kunna leva med mig själv då. Jag dömer inte andra människor eller mig själv för den enkelheten att de är människor och jag likaså. Jag kanske inte alltid lär mig av mina misstag med jag försöker. Det är svårt att hålla huvudet kallt när man ständigt känner sig skör och bär runt på ett hjärta som pumpar ut isvatten i ådrorna.
Folk får säga vad de vill säga om mig. Folk får Tycka vad de vill tycka.
Trots mitt omänskliga hjärta som jag gång på gång har försökt att sätta ihop förgäves, sjunker jag inte. Jag sjunker inte när någon trycker ned mig utan först när jag känner mig nedtryckt. Det är alltså först när jag blivit trampad på och då min godhet och omtanke som bara mina nära får se, utnyttjas, som jag dömer.
Slutar tro. Dömer bara. Och detta: Mig själv.
Du borde lära dig att visa hänsyn till andra människor som bryr sig om dig.
Men så länge skall du hålla dig borta för det finns inga kyrkor i vildmarken och du kan inte befinna dig på andra banor förrutom där du står och med det där skalet som jag hatar. Det tråkar ut mig. Det är inte min uppgift att uppfostra dig och lära dig vad som är rätt och fel. En man eller inte. Jag bryr mig i alla fall inte längre.
Kommentarer
Trackback
