hopespringseternal

jag är en väldigt seriös person. med vissa personer skall man ta deras uttalanden med en nypa salt men detta beträffar icke mig. även om jag säger saker som är skämt, är jag samtidigt seriös. även om du tror att jag kanske skojar så är jag fullkomligt allvarlig. även om jag lovar dig att det är ett skämt så menar jag allvar. Jag har känslor. jag kan gråta. jag kan känna smärta även om du inte ser det. dina ord kan såra, dina slag också. men jag kommer aldrig visa det för dig. jag är seriös. men sannolikheten att du kommer få bevittna min seriösa sida är ytterst liten.

"jag ber en bön för jag vill inte att du ska dö" sjunger Ken Ring med gråten i halsen.. I låten berättar han om att han känner sig svag och hjälplös. Även om dilemmat jag befinner mig i inte är det samma som Ken och hans bortgående syster, känner jag samma känslor. Jag känner mig svag och hjälplös..

Finns det någon äkta kärlek? Vid närmare eftertankar kan man ju nästan hävda att kärleken ytterst sällan är helt "ren"... Kärleken man har till en annan människa består av flera olika smådelar som sammanställer denna fantastiska person som man älskar. dessa småsaker består av främst ytliga fenomen: pengar, utseende, status etc... nationalitet och religion är ett av de viktigaste faktorer som styr en människas val av partner. Religon innebär tro vilket jaghar fullt förståelse för. Visst vill man ha någon som tror på det samma som en själv? jag ser religion som något valfritt. Nationalitet däremot är inget man bestämmer. Man har inte valt livet utan det är trärtom, livet väljer dig och vilken familj du växer upp i eller vilket land dina föräldrar är ifrån är bestämt sen tidigare.

eller så är i alla fall fallet i vår kultur. vem/vilka jag hänvisar till när jag säger "vår" varierar då jag inte kan dra det hela assyriska eller mellanöster- folket i allmänhet under en enstaka kant. Jag är otroligt stolt över den assyriska historian dock är jag väldigt ovetande kring det assyriska folket idag. nog är vi assyrier rätt integrerade i just Sverige och den akademiska utbildningen blir allt viktigare. dock har jag börjat ifrågasätta just varför den akademiska utbildningen är så viktig för det assyriska folket. är det kunskapen eller pengarna som väger mest? vid närmare eftertankar kan jag hävda att pengar är en aktuell diskussionsfråga och på så sätt har pengar och status börjat spela stor roll.. en egenföretagare och en läkare jämförs oftare utifrån dennes ekonomi och inte utbildning. denna fixering kring pengar har blivit allt större då vår tidigare generation kommer från länder där de inte ägde något av värde och ekomin ständigt befann sig i kris.

självklart vill man ha det bästa för sina barn. de ska kunna få gå i skolan, därefter utbilda sig, skaffa jobb, få pengar. på så sätt bildas möjligheter exv möjligheten att skaffa eget hem, mar för dagen och barn att försörja. Jag ser inget fel med detta tankesätt men det finns bakomliggande faktorer kring detta.

Personlighet börjar spela allt mindre roll då pengar väger mer.

Som kvinna är det viktigt att vara smart, rolig och se bra ut. som man är det viktigt att ha pengar så du kan försölja familjen.

Pappa säger att man ska ha pengar så att det räcker till det praktiska och att girighet och överarbete inte bidrar till lycka.

Personligen studerar jag socionomprogrammet av den anleningen att jag vill jobba med människor i framtiden. Just nu finner jag störst intresse kring missbrukar- och beroendebehandlingsvården. Jag har några närstående som fallit för drogens frestelser och jag är trött på att säga att jag inte kan hjälpa till på annat sätt än att vara deras vän.

jag gick ut med tillräckligt bra betyg för att komma in på mer välbetalda utbildningar men jag valde just socionomprogrammet för att jag vet att det kommer påverka mig på ett helt annat sätt än vad det skulle göra om jag läste ekonomiprogrammet eller juridik.

Det är en synd att status och pengar blivit en sån fixering kring de flesta. jag blir så frustrerad över hur vissa resonerar. Jag kan inte förstå hur man dag in och dag ut kan jobba på ett jobb man inte trivs med till fullo för att kunna köpa skit man inte ens behöver...

vad är det som händer? allt är bra. fantastiskt. jag känner mig typ "varm". jag känner igen känslan då jag haft den tidigare för sju år sedan. är det såhär det känns att känna kärlek och lycka? det har kommit allt för nära och det skrämmer mig.... tänk om det inte räcker. tänk om detta bara är nostalgi? äsh...